Förlåtelse

Foto: Filippus Fintling

Varför ska man förlåta?

Att kunna förlåta andra människors missgärningar är en befrielse, både för en själv och för den som blir förlåten. När någon gjort en illa är det naturligt att känna sig sårad, ledsen, besviken och arg. Men om man inte kan glömma och förlåta det som har hänt så övergår besvikelsen så småningom till bitterhet. Bitterheten är något som verkligen binder en människa. En bitter person ägnar så mycket energi åt att tycka synd om sig själv och att tycka illa om personen som förorättat en att det är svårt att tänka på något annat. Livet och vardagen fylls lätt av självömkan och man är mer känslig för nya oförrätter framför allt från den som man är bitter på. Också för den som inte blir förlåten är bitterheten betungande. Att veta att man gjort någon så illa att denne inte kan förlåta en är smärtsamt. Förlåtelsen blir därför som en lättnad för båda parter. Detta är anledningen till att vi vill ta upp förlåtelse som en del i att vårda sitt äktenskap. Om oförlåtelse och bitterhet kan orsaka så mycket elände mellan två människor som kanske inte ens står varandra speciellt nära, hur skulle det då inte bli mellan två makar som inte kan förlåta?

Ett val

Vi tror att förlåtelse i grund och botten är ett viljebeslut. Det är ett val man gör. Ibland känner man sig så kränkt och så sårad att man upplever det som att man inte kan förlåta. Hur många gånger har man inte hört det uttalas i filmer och tidningar att "mycket kan jag förlåta men inte det här". Vi tror inte på att det finns oförrätter som är så stora att man inte kan förlåta. Vi tror snarare att det handlar om att man inte vill förlåta. Tänk efter själv. Visst är det så att man ibland känner sig så djupt sårad och är så besviken på någon att man inte vill förlåta. Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre och man njuter av det också. Och visst har vi rätt att vara besvikna och ledsna. Det är ju en helt naturlig följd av att man har blivit sårad. Men vi har däremot ingen rätt att binda människor vid sin skuld genom att inte förlåta dem. Det kan vara väldigt svårt att förlåta. Man kanske bestämmer sig för att förlåta och försöka glömma men känslorna av besvikelse finns fortfarande kvar och så tror man att man inte lyckats förlåta. För vår del tänker vi så här: Förlåtelse är ett val, alltså bestämmer jag mig för att förlåta och när jag har bestämt mig så har jag förlåtit även om mina känslor säger något annat. Det kan dröja ett tag innan känslan av besvikelse lägger sig men jag har likväl förlåtit. Vad är det då jag bestämmer mig för att göra?

Att glömma

När man bestämmer sig för att förlåta så bestämmer man sig för att lägga det som hänt bakom sig och glömma det. Att glömma innebär inte att radera händelsen ur minnet för det är ju näst intill omöjligt. Med "glömma" menar vi att man väljer att inte dra upp händelsen igen. Man kastar det som hänt i "glömskans hav" och bestämmer sig för att inte fiska upp det igen. Nästa gång samma sak händer så säger vi inte "nu igen" och skäller ut vår partner för att denne aldrig lär sig. Vi räknar det andra tillfället som om det vore det första. Om man inte lär sig att förlåta utan låter oförrätter ligga och gnaga och gro och läggas på hög så utbrister man lätt i långa haranger, där man radar upp alla de gånger som partnern gjort fel, vid minsta lilla snedsteg från denne. Att leva med någon som inte förlåtit en kan därför liknas vid att leva med en tickande bomb. Hur jobbigt är det inte att få höra alla sina missgärningar läsas för en så fort man råkat klämma mitt på tandkrämstuben? När man valt att förlåta måste man komma ihåg att oförrätterna kan finnas kvar i minnet och att de kan flyta upp till ytan när något nytt inträffar. Då måste man påminna sig själv om att det är glömt och förlåtet och bestämma sig igen för att inte föra det på tal. Det hela kanske låter lite konstigt. Det kanske verkar som om vi förespråkar att man ska hålla tillbaka undertryckt vrede och inte låtsas om de känslor som bubblar upp inom en. Så menar vi inte. Att göra det kan vara skadligt. Man måste självklart bejaka sina känslor och inte försöka låtsas att de inte finns. Det finns situationer då känslor av vrede och besvikelse hänger kvar och då får man fråga sig varför. Kanske har man inte förlåtit helt och hållet. Vad vi syftar på när vi menar att oförrätter kanske dyker upp i minnet är inte sådana situationer då det är vrede och bitterhet som ger sig till känna, utan snarare små oförargliga påminnelser om det som hänt. Ibland är det som om en röst i huvudet säger till en: "kommer du ihåg den där gången, och den där, och den där? Det var inte särskilt bra gjort minsann!". Det är i sådana stunder vi behöver påminna oss själva om att vi bestämt oss för att inte räkna oförrätterna. I glömskans hav råder fiskeförbud. Det gäller såklart också när det handlar om att förlåta sig själv. Ofta klankar man ner på sig själv och påminner sig om hur dålig och oförbätterlig man är i stället för att bestämma sig för att förlåta och gå vidare. Det där med fiskeförbudet är dock inte helt enkelt och ensidigt. Det är gott att räkna alla nya oförrätter som om det var första gången det skedde. Men ibland kan det också vara bra att påpeka för sin partner om det är något som inte är bra i dennes beteende. Det kan ju hända att partnern inte ens är medveten om att samma fel upprepar sig gång på gång. Om du ska konfrontera din partner med något som du tycker bör förändras så se dock till att inte göra det på ett anklagande sätt eller med krav på förbättring. Låt det bli en förfrågan om något är på tok och låt din partner själv vara den som väljer att förändras.

Att förlåta helt

När man förlåter någon bör man se till att förlåta helt och hållet. Man har inte förlåtit bara för att orden "du är förlåten" har uttalats. Det finns fortfarande en möjlighet att gå runt och tänka på oförrätten och hela tiden påminna sig om hur dåligt man mår och hur dum den andre varit. Från den stund du sagt att du förlåter bör du se till att hålla fast vid det också. Tillåt inte tankarna som håller dig kvar vid oförrätten. På samma sätt som du väljer att inte tala om glömda oförrätter så bör du bestämma dig för att inte tänka på dem. Förlåt totalt, i både ord och handling, i både vilja och hjärta. Ibland är det svårt att glömma, hur mycket man än vill. Då kan man behöva gå till Gud och be honom om hjälp. Ibland är såren så djupa att det krävs himmelsk hjälp för att de ska bli helade och för att man ska kunna förlåta och gå vidare. Det kan vara till hjälp att förlåta andra om man tänker på hur mycket felsteg man själv gör hela tiden. Om Gud, som är utan synd, kan förlåta mig för alla mina misstag, borde då inte jag kunna förlåta mina medmänniskor, jag som gör samma misstag själv?
Om båda makarna har en förlåtande inställning och gör det till en vana att förlåta varandra skapar det en trygg och tolerant relation där båda kan känna sig fria och älskade som de är med alla sina fel och brister. Det gör gott för relationen när man förlåter varandra, i smått som i stort.